ewejansson

 

 

 

Närmare 10 kg tyngre står jag nu här 365 kämpardagar senare stadigare på mina ben. För ett år sedan började jag min resa mot tillfrisknaden efter jag levt med alla dessa tankar och tvångsbehov i nästintill halva mitt liv. Det fick vara nog. Hur många dagar, veckor och månader jag spenderade till att ångra mitt beslut till att en gång för alla sätta stopp för allting står jag nu här ett år senare och ser allt mycket klarare. Jag trodde fortfarande inte att jag kunde ha problem som dessa. Det är inte förens nu, runt ett år senare jag kan förstå att jag verkligen hade problem. Att jag nu ett år senare ser allt mycket tydligare och ser hur pass mycket denna ätstörning satt stopp för mig. För ett år sedan fick jag en diagnos jag aldrig någonsin trodde att jag kunde ha. Det är oändligt många gånger jag sagt till människor och till mig själv att jag inte har några problem, jag visste att jag inte hade några problem eftersom den i huvudet hade intalat mig det. Den har ljugit för mig och förskönat sanningen för mig. Fått mig att känna mig trygg bara jag gör som den säger. Den har fått mig att lita på den och att lyssna på den. Skulle man få pris i att berätta lögner och sedan få alla att tro på en så skulle jag vinna det priset utan tvekan. Jag kom undan genom att ljuga och jag mådde så skrämmande bra utav det. Varför ljög jag? Varför skulle man ljuga för sina vänner som man litar på till 100% och varför skulle man ljuga för sin familj? Jag var så otroligt rädd för sanningen att jag höll undan den för alla inklusive mig själv. Hur bra vän skulle jag vara om jag gick runt och hade problem med något som jag intalat alla att jag aldrig någonsin skulle ha problem med? Jag ljög för att slippa göra alla oroliga, jag kände att det behövdes inte eftersom mina problem var ju inte verkliga. Jag ville inte göra någon orolig eller se besvikna miner. Jag var så rädd för jag visste heller inte vad som var sant. Vad som var verklighet och det som var "overkligt". Jag ville inte ha uppmärksamhet. Jag ville bara vara osynlig. Jag orkade inte ta tag i diskussionerna och sen var jag rädd för en förändring. Jag ville bara fortsätta leva så som jag alltid gjort. Hur rädd och osäker jag än var så tog jag tillslut tag i det som kom till att bli ett helvete. 

 

I början av resan till ett friskare liv så kommer jag ihåg hur arg jag var på mig själv. Att jag ställt till det så mycket för mig själv. Jag var så arg på situationen och på att alla trodde att jag hade problem även fast jag visste att jag inte hade det. Jag blev behandlat som ett skört glas som vid ett ynka litet fall skulle gå sönder i tusen bitar. På en dag förändrades allt. Jag fick längre inte rida, för om jag skulle ramla av skulle jag bryta ben i kroppen. Jag fick varken mocka, bära vattenhink och det var knappt att jag fick borsta min egna häst. Under ett tag fick jag inte ens ta mig till stallet. Jag fick inte gå promenader, inte träna, inte bära in matkassar ifrån bilen fick heller inte gå till skolan en viss period. Jag kunde verkligen inte förstå vart allt kom ifrån då det fanns dom som hade det mycket värre än jag. Jag kunde inte förstå varför jag blev behandlad som jag blev eftersom mina problem inte var så allvarliga. För mig fanns dom inte ens eftersom i min värld var dom så pass verkliga. 

 

Jag kan nu ändå förstå varför allt var som det var. Det är otroligt allvarligt oavsett hur långt det gått. Jag förstår varför de satte stopp för allting och varför de gjorde som de gjorde. De var oroliga och säkert lika rädda som jag. Allt de har gjort är för att dra mig ur denna soppa. Är obeskrivligt tacksam till alla som finns med mig, tror på mig och stöttar mig till 100%. Ni är guld värda.

 

Jag har vart bästavän med någon som visade sig vara en fiende. Jag trodde jag mådde bra. Att mina regler för mig själv var normala. Jag var tillåten till att ha begränsningar, för hur skulle jag annars se ut utan begränsningar? Jag trodde att det var normalt att ha tankarna inom mig. Jag var fast i mig själv väldigt länge. Jag trodde jag hade kontrollen, när det visade sig att jag tappat kontrollen för länge sedan. Det jag inte såg var att det bara gick utför. Jag trodde jag hade allting under kontroll. Jag ville bara uppnå "trygg och nöjd i mig själv" som ätstörningen på ett fint sätt lagt fram. Men en ätstörning fungerar som så att du blir aldrig nöjd. Hur du än gör så kommer den alltid vilja ha mer ifrån dig. Den får dig att tro på saker som är så orealistiska, men i dina ögon så verkligt. Den drar med dig till botten för att kunna tortera dig ytterligare lite till. Hur mycket ätstörningen än torterar dig så kommer det ändå vara den du litar och tror på mest eftersom den är den enda som vågar säga sanningen om dig. Tankarna i huvudet får dig att göra väldigt dumma beslut och dumma saker. Ger dig skuldkänslorna från helvetet. Går man emot den så kan du räkna med ångesten du inte visste fanns och ännu mera skuldkänslor. Hur du än vrider och vänder på dig så kommer du alltid känna skuld. Alla gånger man bara velat lägga sig ner platt på marken för att komma undan allt, bara för en sekund. Det finns ingenting som är bra med att ha en ätstörning, den skapar bara en massa problem för dig själv och för andra.

 

Så tala om, Jag är på väg
Så mycket som finns där framför
Under stjärnhimlen där kan jag vila sen
Medan månen ser på vad jag gör
Varken sol eller regn
Kan hindra mig
För snart kommer solen igen