They only pretend that you'll be mine

Jag fastnade vid ett stort och seriöst samtal vid middagsbordet med mina föräldrar som fått mig börja fundera. Fundera rätt rejält. Vad ska man göra efter skolan?
 
Jag är nog inte ensam om att fått frågan om hur min plan ser ut efter skolan? Får den typ dagligen haha, nej men iallafall veckovis. Det är oerhört jobbigt att svara på, iallafall för mig. För jag har en plan. Men jag vet inte vilken. Sen vet jag att inget blir någonsin som man tänkt sig. 
 
Men min plan ser ut som så att jag ska jobba. Tar ett sommarjobb. Söker efter ett annat jobb att jobba med resten av året och det spelar ingen roll vart jag hamnar. Det skulle betyda himla mycket om man hittar ett jobb där man kan träna hästar. Är det på Island, Damnark, Norge, Sverige, så spelar det ingen roll. Hamnar jag på den banan att jag ska jobba i ett stall så gör det ingenting. För jag vill veta vad jag vill göra i mitt liv. Är det hästar som är min livsppgift så är det så. Trivs jag med att jobba med mitt intresse så tänker jag köra på det. Känner jag däremot att det inte kommer funka så hittar jag en annan bana. Men ett år i taget, en månad i taget, en vecka i taget och en dag i taget. 
 
Vi alla kommer spridas åt alla håll och kanter och det gör mig så rädd. För den kontakten jag har med alla mina närmsta vänner idag, vill jag verkligen inte förlora. Jag har tänkt att "shit, detta med studenten är inte bara ett avslut i skolan. Det är också ett avslut i min klasskompiskrets". Jag kommer aldrig mer sitta ner i ett grupparbete med mina vänner, jag kommer aldrig sitta i telefon och planera ett upplägg i skolan med en klasskompis. Sen att man kommer läsa vidare på högskolan så kommer det givetvis bli sådana diskussioner. Men inte med samma underbara människor. Jag trivs så bra i skolan med mina närmsta vänner. Och vill verkligen inte förlora det. 
 
Men detta med studenten är också en öppning i mitt liv till att sticka iväg och utmana mig själv. 
"Jag är en liten fjärilvslarv, som legat och förpuppat mig
men nu så vill jag gärna ut och pröva mina vingar
jag vill flyga, långt, långt bort" 
Fjärilslarvens sång- James & Karin
 
Förstå den mäktiga känslan av att dra iväg till ett toppstall för att träna hästar, eller bara hitta ett random jobb och lista ut vad exakt jag vill göra i mitt liv. Vill jag ha en egen hästgård? Vill jag bli djursjkvårdare? Vill jag ha ett eget företag?
 
Vill ni veta min dröm? Min äkta riktiga dröm inom yrkeslivet?
Jag har en egen gård, med mina hästar. Jag har en mottagning av barn, funktionsnedsatta och människor som vill ta hand om hästar. Där ska de få ta hand om hästarna, stallmiljön, umgås med hästarna och de som kan och vill ska få rida. Men det jag vill mest är bara ett band mellan häst och människa. Mitt stall ska vara en plats som är trygg till vem som helst. Man ska komma ut dit och vem som helst ska få komma och ta del av mitt jobb. Komma dit för att sitta i boxen, göra stallsysslor om man nu känner för det och bara njuta av en perfekt miljö. 
Jag skulle använda hästarna i psykiska sammanhang, använda de som helande psykologer och få upp ögonen för människor som mår dåligt. Stallet ska vara en frizoon för alla. Jag ska ta emot träningshästar, tävla och träna. Ta emot rehabilitation, hästar som ska stå och kurera sig. Djur som inte har ett hem ska ha en plats på min gård. Min dröm är också att ha en klinikmottagning eller någon sorts veterinär/ djursjukskötare på gården som har hand om de rehabiliterande djuren. 
 
Mina planer är gigantiska och inte i närheten av färdigplanerat och jag är medveten om att det kommer krävas så himla mycket stöd ifrån staten/ kommunen eller vem det nu än är som styr över det där. Men detta är vad jag känner för idag. Andra dagar så känner jag att varför inte bara vara en i mängden och jobba på typ ICA. Men detta ovan skulle verkligen sätta gränsen för drömmen. Jag är medveten om att det inte kommer hända efter min student, men i min framtid ska jag lyckas. Det kommer krävas så mycket drivkraft och motivation. Motivation har jag till 1000, drivkraften likaså. Det gäller bara att se till att inte stoppas. Inte fastna och bara kämpa framåt.
 
Varför drömma litet när man kan drömma stort? 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0