Jag har sprungit, jag har gömt mig, jag har känt ilska, hat och sorg i flera veckor nu. Jag har haft
fina vänner och en enormt bra familj som fått mig på andra tankar, som fått mig känna mig levande och vart där i både tårar och skratt. Jag har mått bra, emellanåt. Men emellanåt har jag och min familj mått dåligt, väldigt dåligt i denna ovisshet. Men idag bestämmer jag mig för att jag är viktig. Jag är bättre än att låta mitt mående gå utöver mig själv och min kropp. Ni vet när man tappar kontrollen och vill greppa tag i något annat som man kan kontrollera? Det är som att vara ute på djupt vatten och simma, få kramp och inte längre kan simma. Istället greppar man tag i första bästa och håller fast vid. Men nu släpper jag taget helt. Jag ska klara mig på öppet vatten och hitta ett annat sätt att känna mig trygg, att orka hålla mig kvar. Jag säger stopp till mig själv. Det går inte över en dag, men börjar jag idag så är jag ett stag närmare än vad jag skulle vart. Min familj och jag ska bli hela igen, vad nu det må innebära.
