ewejansson

Jag önskar att folk kunde se mig istället för att bara se det som är problemet. De är det enda som räknas just nu och det som får störst uppmärksamhet och tid, inte jag. Utan problemet. Det är inte många som frågar hur det är med mig, utan de frågar hur det är med problemet. Det är skillnad, en stor skillnad mellan dessa frågor. Det är ofta folk pratar runt mig istället för rakt till mig, vilket får mig att känna ensamhet i detta. Jag är ensam och jag gör ett helvete för alla runtom mig då de måste umgås med mig. Det är sällan folk lyssnar på vad jag tycker och tänker, de flesta bara öser på hur jag ska och måste göra för att bli bra från allt och tänker inte på att jag fortfarande är en vanlig människa bakom ett problem. Jag syns inte bakom problemet, där slår ensamheten till igen. Bara för att det där problemet står ivägen så behöver man fortfarande stödet, glädjen, kärleken och tilliten. 

 

Jag vet att det inte är lätt för de människor som är runtom mig att försöka hjälpa mig, verkligen inte. Jag vet att ni bara vill mitt bästa, och det älskar jag er för. Jag är tacksam för att jag har de vänner som finns där för mig när jag behöver dem. Det finns de som är helt sjukt underbara och hjälper mig så himla mycket igenom allt detta, ni betyder guld. Ni förstår och ser saken på ett helt annat sätt. Det betyder så himla mycket då det är just det jag behöver. Någon som kan förstå saken ur mitt perspektiv och inte bara rakt utifrån. Så då är jag tacksam för att jag har just er. Man behöver heller inte förstå för att hjälpa mig, utan för mig räcker det bara för mig att veta att jag har människor runtom mig som bryr sig om mig. Så alla i min omgivning hjälper mig på ett eller annat sätt och jag är så glad att just ni, i min omgivning är så bra som ni är. 

 

Helvetet jag gör för min omgivning är inte meningen, det sista jag vill är att någon ska drabbas på ett negativt sätt bara på grund av mig.