Mitt steg i tillfriskningen...

Det hela började för flera år sedan. Jag lät mig bli påverkad av mina vänner (väldigt, väldigt långt tillbaka i tiden), tidningar och olika slags hemsidor. Det är något jag än idag skäms över och väljer då att inte prata om det än. Men mitt steg till tillfriskningen är något jag tänkte berätta om. 
 
För lite mer än ett år sedan så valde jag själv att ropa på hjälp. Tankar, ångest och tvångsbehoven blev allt mer och mer och jag kände själv att något inte stod helt rätt till. Det jag var besatt av då var kontroll. Kontroll, kontroll, kontroll var det som cirkulerade i mitt huvud och jag fick mer och mer tvångstankar. Träna, träningscheman och kontrollerat matintag och det värsta var att allt blev bara värre och värre. Jag skulle väga mig, jag skulle träna, jag skulle springa och skulle göra allt om och om igen för "hon" i mitt huvud blev aldrig nöjd. Allt bara gick runt. Hon blev liksom aldrig nöjd och allt blev bara värre och värre. Detta är något jag idag kan sitta och peka ut att hon i huvudet sa åt mig att göra dessa saker. Men det värsta av allt att i den perioden så trodde jag att detta beteendet var normalt. 
 
Jag trodde mitt beteende var normalt. Hon intalade mig att det var normalt. Men jag hade tröttnat på att väga mig, att se vågen gav mig ångest, att veta vad mina rutiner var gav mig ångest, att vakna på morgonen, att gå och lägga mig och att bara ta mig till skolan gav mig ångest. Så jag stannade upp och ropade på hjälp. Jag ville inte se vågen längre. Det enda jag ville komma ifrån var kontrollen över vikten och kroppen, samtidigt som jag var livrädd för vad som skulle komma efter jag berättat att jag ville ha hjälp. Att jag inte längre kunde kontrollera vikten om vågen togs bort, vilka komplikationer det skulle bli med alla möten, främst att berätta för mina vänner är det som tar emot mest och det är fler än idag som inte vet om vad som händer. Det är givetvis inget menat mot dem. Det jag också inte visste är ju ändå att jag inte trodde det var så allvarligt som det verkligen var. 
 
Men jag tog mig iallafall i kragen, berättade för mamma som flera gånger vart på mig under åren och trott att jag haft det jobbigt med maten som jag då nekade för jag inget bättre visste. Efter jag pratat med mamma så drog allt igång och det gick så himla snabbt. Jag fick ta prover, gå på möten, vara hemma ifrån skolan, inte rida hästen och allt blev bara en svacka under ett bra tag. 
 
Jag är så glad att jag hade hjälp av min farmor som stöttade mig när jag var hemma, min fina Evelina som red min häst och alla mina vänner och familj som stöttade mig til tusen.
 
Det viktigaste är att om du känner på dig, eller om du känner på dig att din vän/ familjemdelem eller någon annan att de har något problem med maten är att prata om det. Det är pinsamt, men fasiken mycket bättre än att hålla tyst om det. Att vara tyst om något som är såhär allvarligt är det dummaste man kan göra mot sig själv. Att väga sig är inget normalt beteende, att alltid vilja ha kontroll, styra över sin kropp och kompensera är inget normalt beteende. Så fort du märker att inget riktigt stämmer så måste du våga prata om det. Man behöver inte vara nära döden för att ha en ätstörning eller liknande, för allt går så himla fort. Du är jätteviktig och så himla värdefull för denna jord. Behandla dig själv som du behandlar dina närmsta vänner. För utan dig så skulle du inte kunna överleva med de personer du tycker om mest. Så ge dig en klapp på axeln och våga prata om saker. Du förtjänar att må bra! 

They only pretend that you'll be mine

Jag fastnade vid ett stort och seriöst samtal vid middagsbordet med mina föräldrar som fått mig börja fundera. Fundera rätt rejält. Vad ska man göra efter skolan?
 
Jag är nog inte ensam om att fått frågan om hur min plan ser ut efter skolan? Får den typ dagligen haha, nej men iallafall veckovis. Det är oerhört jobbigt att svara på, iallafall för mig. För jag har en plan. Men jag vet inte vilken. Sen vet jag att inget blir någonsin som man tänkt sig. 
 
Men min plan ser ut som så att jag ska jobba. Tar ett sommarjobb. Söker efter ett annat jobb att jobba med resten av året och det spelar ingen roll vart jag hamnar. Det skulle betyda himla mycket om man hittar ett jobb där man kan träna hästar. Är det på Island, Damnark, Norge, Sverige, så spelar det ingen roll. Hamnar jag på den banan att jag ska jobba i ett stall så gör det ingenting. För jag vill veta vad jag vill göra i mitt liv. Är det hästar som är min livsppgift så är det så. Trivs jag med att jobba med mitt intresse så tänker jag köra på det. Känner jag däremot att det inte kommer funka så hittar jag en annan bana. Men ett år i taget, en månad i taget, en vecka i taget och en dag i taget. 
 
Vi alla kommer spridas åt alla håll och kanter och det gör mig så rädd. För den kontakten jag har med alla mina närmsta vänner idag, vill jag verkligen inte förlora. Jag har tänkt att "shit, detta med studenten är inte bara ett avslut i skolan. Det är också ett avslut i min klasskompiskrets". Jag kommer aldrig mer sitta ner i ett grupparbete med mina vänner, jag kommer aldrig sitta i telefon och planera ett upplägg i skolan med en klasskompis. Sen att man kommer läsa vidare på högskolan så kommer det givetvis bli sådana diskussioner. Men inte med samma underbara människor. Jag trivs så bra i skolan med mina närmsta vänner. Och vill verkligen inte förlora det. 
 
Men detta med studenten är också en öppning i mitt liv till att sticka iväg och utmana mig själv. 
"Jag är en liten fjärilvslarv, som legat och förpuppat mig
men nu så vill jag gärna ut och pröva mina vingar
jag vill flyga, långt, långt bort" 
Fjärilslarvens sång- James & Karin
 
Förstå den mäktiga känslan av att dra iväg till ett toppstall för att träna hästar, eller bara hitta ett random jobb och lista ut vad exakt jag vill göra i mitt liv. Vill jag ha en egen hästgård? Vill jag bli djursjkvårdare? Vill jag ha ett eget företag?
 
Vill ni veta min dröm? Min äkta riktiga dröm inom yrkeslivet?
Jag har en egen gård, med mina hästar. Jag har en mottagning av barn, funktionsnedsatta och människor som vill ta hand om hästar. Där ska de få ta hand om hästarna, stallmiljön, umgås med hästarna och de som kan och vill ska få rida. Men det jag vill mest är bara ett band mellan häst och människa. Mitt stall ska vara en plats som är trygg till vem som helst. Man ska komma ut dit och vem som helst ska få komma och ta del av mitt jobb. Komma dit för att sitta i boxen, göra stallsysslor om man nu känner för det och bara njuta av en perfekt miljö. 
Jag skulle använda hästarna i psykiska sammanhang, använda de som helande psykologer och få upp ögonen för människor som mår dåligt. Stallet ska vara en frizoon för alla. Jag ska ta emot träningshästar, tävla och träna. Ta emot rehabilitation, hästar som ska stå och kurera sig. Djur som inte har ett hem ska ha en plats på min gård. Min dröm är också att ha en klinikmottagning eller någon sorts veterinär/ djursjukskötare på gården som har hand om de rehabiliterande djuren. 
 
Mina planer är gigantiska och inte i närheten av färdigplanerat och jag är medveten om att det kommer krävas så himla mycket stöd ifrån staten/ kommunen eller vem det nu än är som styr över det där. Men detta är vad jag känner för idag. Andra dagar så känner jag att varför inte bara vara en i mängden och jobba på typ ICA. Men detta ovan skulle verkligen sätta gränsen för drömmen. Jag är medveten om att det inte kommer hända efter min student, men i min framtid ska jag lyckas. Det kommer krävas så mycket drivkraft och motivation. Motivation har jag till 1000, drivkraften likaså. Det gäller bara att se till att inte stoppas. Inte fastna och bara kämpa framåt.
 
Varför drömma litet när man kan drömma stort? 
 

Hon mördar mer människor än någon annan och uppmärksammas inte alls

Det finns en "person"i mitt liv som tagit livet från många människor. Denna typ visar sig inte alltid, men hon finns där och ser till att hon får sitt sagt och gjort. Hon finns där och ser till att alla får ett helvete. Denna typ är någon man ska lyssna på, annars blir man bannad från sitt liv. Denna typ mördar mer människor än någon annan, men uppmärksammas inte. Istället så ger sammhället henne verktyg till att få sina önskningar igenom. Genom löpsedlar och reklamer så får hon hjälp till att låta oss sakta lida, sakta skapar hon oss ett helvete och låter oss sakta dö. 
           
Dieter, träningformer och operationer till en perfekt kropp är vad vi får läsa och se om idag. Det är sällan det står i tidningen om hur man kan gå upp i vikt, det handlar bara om att gå ner. Få en platt mage, snygga armar och fin kropp. För tänker vi på det så är det lika svårt att gå ner i vikt som att gå upp. Det beror givetvis på hurdan man är och vilka slags problem man har, men över lag så skulle jag säga överstrykligt att ska man gå upp så äter man mer och ska man gå ner så äter man mindre. Ganska självklart. Men ändå så uppmärksammas det alltid om att gå ner i vikt, att gå ner i vikt för att hitta den perfekta kroppsformen. Definitionen av en perfekt kropp är nog ingen som vet hurdan den ser ut, men såklart att den ska vara liten. Då uppnår man samhällets önskan. Jag menar, väger man 48 kg och är 178cm lång så är man ju en självklar modell. Detta är Sverige, världen och jordens sjuka samhälle mina vänner. Det är också det som skapat denna person som inte visar sig men skapar ett rent helvete för världens befolkning. 
Hon är smart. Väldigt smart. Hon är bra på att få oss att ljuga, övertala oss till att tro på henne och hon finns bakom varje hörn och vill man någon gång vara ensam så kan jag lova er att det går inte. Allt prat om viktminskningar, att äta lite, träna i mängder och snacket om att hitta den perfekta kroppen är inte sunt för någon. Man ska göra det som är bäst för en själv och ingen annan. Det är det viktiga. Vad väljer man mellan en platt mage eller ett lyckligt och sunt liv? 
 
Man ska inte vara överviktig, inte underviktig, inte normalviktig man ska vara JÄTTEVIKTIG. Det finns ingen definition på vad som egentligen är normalt, minst perfekt. Så ta hand om dig själv och din kropp för du är för värdefull för att låta ett monster tortera dig innifrån och ut och du är också för bra för att låta det hända. Din själ och kropp kommer i första hand och det viktiga är inte att ha en perfekt kropp, för det finns inget som är perfekt. Så det du, vi ska fokusera på nu är ett bra samhälle, ett lyckligt liv och en värld som sakta kommer vända om och bli till ett #jagskiterfullständigtihurjagserutförjagDUGERSOMJAGÄR
HATA IDEALET, INTE DIG SJÄLV
           
 
 
 
 

2014- förändringarnas år

Detta år har jag växt mer än någonsin. 
Återblickar jag till 2013 så kan jag bara säga att detta år har förändrat allt. Slutet på 2013 och början av 2014 var riktigt tufft, både för mig och för familjen. Samtidigt som jag blev inskriven på ätstörningsenheten så blev det dramatiskt i familjen och allt tog bara så otroligt mycket energi. Man var i psykos och ska jag vara helt ärlig så förstår jag inte idag hur vi orkade hålla allt samman. Hur vi orkade stå upp och julpynta, mysa och fortsätta som om inget hade hänt. Men vi gjorde det och trots allt så stod vi alla där på nyår och sa att i år, detta år 2014 ska bli ett bra år
2014 för mig har vart ett himla tufft år, men har rest mig upp starkare än någonsin. Jag och min familj har fått tagit stora smällar men i slutändan så har vi alltid lärt oss att det blir bättre. Jag har vuxit i mig själv otroligt mycket. Och kan bara säga att 2014 var verkligen ett år tillägnat åt förändringar
 
För ett år sedan så tillbringade jag till största delen av min tid hemma och på möten. För ett år sedan, början på 2014 så fick jag inte vara i stallet, inte anstränga mig, inte bära in matkassar, borsta min häst, städa åt kaninerna, fylla på vatten åt min egna häst, gå ut med hunden, osv. Det var något jag inte fick göra och jag är så glad att jag hade människor omkring mig som kunde hjälpa mig i det läget, den stunden och den tiden. Ni är guld värda. Ni har hjälpt mig till den plats jag är på idag och jag är så glad att jag kämpat mig framåt detta år, det är inte över men jag vet att jag börjar få tillräckligt med mod till att gå emot det som förstör mitt liv. Aldrig mer ska jag bli tvungen att dras från min häst och ridningen, det jag älskar mest att göra.
 
Min familj, mina närmsta vänner som vart med mig i allt och min fina omgivning, tack för att ni finns!
 Hur jobbigt jag än haft så har jag också under allt jobbiga haft ett himla bra år. Jag har fyllt 18år, jag har tagit mitt älskade körkort. Jag var i Norge med människan som gör #TeamEvelina komplett och farmor och min bror. Bilresan vi aldrig kommer glömma! Jag hade en otroligt bra sista sommarlov med massa galenskaper med mina vänner trots att jag jobbade. Sedan den älskade Rhodosresan tillsammans med mina fina vänner. Helgalen resa, med massa party, sol och bad! Har aldrig mått så bra som då. Tonvis med myskvällar, partykvällar och trevligt umgänge med personerna jag älskar mest har detta år också bestått av. Tack för detta år och TACK för att ni stått vid min sida. Ni är så fina hela högen
Nu står 2015 bara runt hörnet och det är året som jag kommer komma ut i vuxenvärlden på riktigt. Roliga äventyr väntas och ett helt nytt kapitel börjar när jag tar studenten. Ser fram emot ett bra 2015 med massa nya äventyr. 

Det är aldrig försent att vända om

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Närmare 10 kg tyngre står jag nu här 365 kämpardagar senare stadigare på mina ben. För ett år sedan började jag min resa mot tillfrisknaden efter jag levt med alla dessa tankar och tvångsbehov i nästintill halva mitt liv. Det fick vara nog. Hur många dagar, veckor och månader jag spenderade till att ångra mitt beslut till att en gång för alla sätta stopp för allting står jag nu här ett år senare och ser allt mycket klarare. Jag trodde fortfarande inte att jag kunde ha problem som dessa. Det är inte förens nu, runt ett år senare jag kan förstå att jag verkligen hade problem. Att jag nu ett år senare ser allt mycket tydligare och ser hur pass mycket denna ätstörning satt stopp för mig. För ett år sedan fick jag en diagnos jag aldrig någonsin trodde att jag kunde ha. Det är oändligt många gånger jag sagt till människor och till mig själv att jag inte har några problem, jag visste att jag inte hade några problem eftersom den i huvudet hade intalat mig det. Den har ljugit för mig och förskönat sanningen för mig. Fått mig att känna mig trygg bara jag gör som den säger. Den har fått mig att lita på den och att lyssna på den. Skulle man få pris i att berätta lögner och sedan få alla att tro på en så skulle jag vinna det priset utan tvekan. Jag kom undan genom att ljuga och jag mådde så skrämmande bra utav det. Varför ljög jag? Varför skulle man ljuga för sina vänner som man litar på till 100% och varför skulle man ljuga för sin familj? Jag var så otroligt rädd för sanningen att jag höll undan den för alla inklusive mig själv. Hur bra vän skulle jag vara om jag gick runt och hade problem med något som jag intalat alla att jag aldrig någonsin skulle ha problem med? Jag ljög för att slippa göra alla oroliga, jag kände att det behövdes inte eftersom mina problem var ju inte verkliga. Jag ville inte göra någon orolig eller se besvikna miner. Jag var så rädd för jag visste heller inte vad som var sant. Vad som var verklighet och det som var "overkligt". Jag ville inte ha uppmärksamhet. Jag ville bara vara osynlig. Jag orkade inte ta tag i diskussionerna och sen var jag rädd för en förändring. Jag ville bara fortsätta leva så som jag alltid gjort. Hur rädd och osäker jag än var så tog jag tillslut tag i det som kom till att bli ett helvete. 
 
I början av resan till ett friskare liv så kommer jag ihåg hur arg jag var på mig själv. Att jag ställt till det så mycket för mig själv. Jag var så arg på situationen och på att alla trodde att jag hade problem även fast jag visste att jag inte hade det. Jag blev behandlat som ett skört glas som vid ett ynka litet fall skulle gå sönder i tusen bitar. På en dag förändrades allt. Jag fick längre inte rida, för om jag skulle ramla av skulle jag bryta ben i kroppen. Jag fick varken mocka, bära vattenhink och det var knappt att jag fick borsta min egna häst. Under ett tag fick jag inte ens ta mig till stallet. Jag fick inte gå promenader, inte träna, inte bära in matkassar ifrån bilen fick heller inte gå till skolan en viss period. Jag kunde verkligen inte förstå vart allt kom ifrån då det fanns dom som hade det mycket värre än jag. Jag kunde inte förstå varför jag blev behandlad som jag blev eftersom mina problem inte var så allvarliga. För mig fanns dom inte ens eftersom i min värld var dom så pass verkliga. 
 
Jag kan nu ändå förstå varför allt var som det var. Det är otroligt allvarligt oavsett hur långt det gått. Jag förstår varför de satte stopp för allting och varför de gjorde som de gjorde. De var oroliga och säkert lika rädda som jag. Allt de har gjort är för att dra mig ur denna soppa. Är obeskrivligt tacksam till alla som finns med mig, tror på mig och stöttar mig till 100%. Ni är guld värda.
 
Jag har vart bästavän med någon som visade sig vara en fiende. Jag trodde jag mådde bra. Att mina regler för mig själv var normala. Jag var tillåten till att ha begränsningar, för hur skulle jag annars se ut utan begränsningar? Jag trodde att det var normalt att ha tankarna inom mig. Jag var fast i mig själv väldigt länge. Jag trodde jag hade kontrollen, när det visade sig att jag tappat kontrollen för länge sedan. Det jag inte såg var att det bara gick utför. Jag trodde jag hade allting under kontroll. Jag ville bara uppnå "trygg och nöjd i mig själv" som ätstörningen på ett fint sätt lagt fram. Men en ätstörning fungerar som så att du blir aldrig nöjd. Hur du än gör så kommer den alltid vilja ha mer ifrån dig. Den får dig att tro på saker som är så orealistiska, men i dina ögon så verkligt. Den drar med dig till botten för att kunna tortera dig ytterligare lite till. Hur mycket ätstörningen än torterar dig så kommer det ändå vara den du litar och tror på mest eftersom den är den enda som vågar säga sanningen om dig. Tankarna i huvudet får dig att göra väldigt dumma beslut och dumma saker. Ger dig skuldkänslorna från helvetet. Går man emot den så kan du räkna med ångesten du inte visste fanns och ännu mera skuldkänslor. Hur du än vrider och vänder på dig så kommer du alltid känna skuld. Alla gånger man bara velat lägga sig ner platt på marken för att komma undan allt, bara för en sekund. Det finns ingenting som är bra med att ha en ätstörning, den skapar bara en massa problem för dig själv och för andra.
 

Så tala om, Jag är på väg
Så mycket som finns där framför
Under stjärnhimlen där kan jag vila sen
Medan månen ser på vad jag gör
Varken sol eller regn
Kan hindra mig
För snart kommer solen igen

-Björn Skifs, Robin Biverfors Björnbröder
 
Hur mycket man än dras tillbaka ska man fortsätta framåt, jag har kommit en bra bit men har fortfarande en lång väg att gå. 

Heavy night

Haft en liten kvällssvacka. Allting bara rasade och kom ikapp en. Men vet ni? Allt som sägs i huvudet ska jag skita totalt i. För jag har tillräckligt mycket helvete för att göra det värre. Jag har gjort enorma felsteg dessa veckor, men har nu bestämt mig för nya tag. Jag ska klättra upp mot toppen och vinna denna helvetes kamp. Hur jobbigt det än är, hur många svackor jag kommer nå så ska jag fortsätta framåt. För hur mycket man än dras tillbaka, så ska man fortsätta framåt. Är som vanligt så otroligt glad över mina bra vänner som är med mig i mina svåra och glada tider. Ni är underbara. Nu ska jag ta mig ett kvällsmål och sedan sova. Imorgon väntas massa trevligheter! 

It's funny how people can treat you like shit and still don't know why you are turning your back against them

Denna lilla sötis har följt efter mig hela eftermiddagen och kvällen. Så mysig! Var i stallet några timmar för en gångs skull. Är det illa om man drar sig för att åka till stallet och när man väl är där må rent ut sagt skit? Det är illa för mig. Stallet för mig ska vara en frizoon. Det har min psykolog sagt till mig, där ska jag må bra och få göra vad jag vill. Men nu är det helt tvärtom. Mår aldrig så dåligt som jag gör när jag är i stallet. Det är tur man har Bifrost iallafall. Blev en tur med Lotta som kom och räddade hela mitt ridpass. Blev en tur runt fältet i tölt, så mysigt och härligt. 

People makes you weak

Ibland kommer det lägen där man inte kan komma undan tankarna i huvudet. Allt släpptes som en bomb och känner mig hatad av många människor. Jag känner mig liten och osynlig. Trots detta har jag massor av bra människor som hjälper mig att väga upp det dåliga med det bra. Hur mycket det än går emot så ska man fortsätta framåt. Har så mycket att må bra över. Det är tillåtet att hamna i svackor, vara ledsen och må dåligt. Jag tar mig ifrån detta... 

Hej klagomuren

Jag är en människa, en människa som ska räcka till mycket. Jag är så less på all stress jag har just nu. Jag får inte ihop "en lugn dag" för det är så jäkla mycket som händer. Skolan är ju en sak, men utöver det är jag åt alla håll och kanter. Jag räcker inte till och det ber jag om ursäkt för. Jag har så mycket att prioritera i livet och jag tar det viktigaste först vilket är skolan, djuren, mina  fina vänner och mig själv. Ja hör och häpna vad egoistisk jag blivit. Är så otroligt trött på bullshit, på att bli sviken hit och dit och framför allt människor som kör med en. Jag har så mycket ilska och besvikelse att ta ut så ni anar inte, jag exploderar. Kan inte ta mer skit och vet ni vad? Jag kommer inte göra det heller. 


Det blev en sådan dag...



Let's talk

Nu ska vi prata om något som många kanske ser är häftigt, vill prova på hur känslan är och kanske är någon som håller på med det? Droger är ämnet jag vill komma till. Det är något man tänker att "det verkar inte så farligt", "det vore häftigt att prova på", osv. Jag bor cirka 7 km ifrån staden som är drogernas rike. Chockade? Kan tänka mig att nästintill varje människa man går förbi i Köping sysslar med droger eller till och med är drogsäljare. Droger är något som är beroendeframkallande, har du testat en gång vill du säkerligen testa igen. Det är farligt. Du kan fastna i smeten, inte bara för ett litet tag, utan för en livstid. Jag garanterar att det är otroligt jobbigt att komma ur smeten då du är fast. Vill du pröva, visst fine. Gör det. Men tänk gärna två gånger innan du prövar, inte för din skull. Utan för din omgivnings skull. 

Vet du någon som sysslar med droger? Sätt dit den. Du kommer göra människan världens tjänst. Låter som jag är drogexpert, vilket jag verkligen inte är. Men jag blir bara så otroligt frustrerad att veta att en efter en väljer det spår utav liv. Vad är det för liv är min första fråga? Helt jäkla vrickat. Äckligt är vad det är. Ganska öppen åsikt jag skriver ut nu. Men vet ni vad? Ibland finns det gränser, gränser man inte bör överstiga. Så, vill du fortfarande pröva dessa droger eller hitta ett annat friskare sätt att vara glad och må bra av? 

Fight trough hard times, don't give up

Glada och problemlösa, vart tog den tiden vägen? 
Har ni någonsin upplevt känslan att vara styrd av någon annan? Den intalar dig saker som kan bli ett helvete för dig? Att varje dag behöva stå ut med tanken "en gång är ingen gång", "den här gången räknas inte", "ingen kommer märka", "du kommer misslyckas oavsett", osv. Varje dag är dessa tankar efter mig. Sanningen är den att det faktiskt märks. Tar du ett enda felsteg så kommer dom märka. Den ständiga pressen som finns där att om jag inte prestrerar bra kommer det hända massor av jobbiga saker. Samtidigt som den andra sidan som är tankarna drar i mig och får mig att se bort ifrån verkligheten. Det är som att stå i mitten och man blir dragen i armarna åt båda håll, man är kluven. Man vet inte vart man ska ta vägen just för att man är rädd för vad som kommer hända, man är osäker på vad som är rätt och fel och hur osäker och rädd man än är så vill man vara bra. Man vill göra rätt, men utan säkerhet så vet man inte. Man vet inte vad som stämmer och vad som inte stämmer. Man är blind för verkligheten. 

Ingen kan någonsin förstå känslan utan att ha upplevt det själv

Bilden beskriver en hel del. Har så mycket i huvudet men finner inga ord på att få ut dom. Är iallafall himla glad för att jag har så himla bra vänner i svackor som dessa. Skulle inte klara ett steg utan er. Stor kram till alla er. Godnatt!

Besviken, arg, ledsen och orolig

Först vill jag bara säga förlåt för alla jobbiga inlägg. Men detta är stället där jag kan skriva av mig lite. Är i en svacka och det blir inte bättre när livet rasar på det. Idag var en helt okej dag fram tills jag kom hem och fick veta massor av saker. På en sekund förändras livet. Jag har gått igenom detta förut men denna gång kommer bli jobbigare. Jag är så besviken, arg och ledsen samtidigt som jag är jävligt orolig. Lever på tå och hoppas på det bästa. Att ha blitt ljugen rakt upp i ansiktet i snart över 3-4 månader är något som gör mig så sjukt besviken, arg och ledsen. Jag förstår knappt vad som händer, kan inte tänka mig vad som kommer hända och vill helst ta en paus från livet här och nu. Jag som trodde det var bra igen, att allt hade löst sig och man äntligen kunde börja slappna av. Men resan var tydligen inte över... 

Livet är orättvist..

Hur mycket man än försöker, hur mycket man än gör så är det aldrig bra nog. Man får aldrig göra något man vill göra utan att allt ska kopplas till ett och samma ämne. Jag gör allt som ska göras och lite till, men ändå får jag ingen belöning för det. Känner mig fastbunden i ett koppel på en decimeter, har alltså en decimeters utrymme att röra mig på och det mina vänner, är ett jävla helvete. 

Blir en trip till stallet för att mysa med världens bästa häst.  

Hey little fighter, soon it will be brighter


 
 
 
 
Det ena leder snabbt till det andra. Nej, usch på denna kväll. 

Live like a warrior

Jag har gjort misstag. Vissa större än de andra. Jag har gjort saker jag aldrig någonsin trodde att jag skulle göra. Jag har gjort väldigt dumma beslut. Jag har gjort mitt liv komplicerat. Jag har ljugit, jag har valt fel vägar och jag har ibland gjort människor besvikna. Jag har betett mig illa, även till de som inte ens förtjänar det. Jag är en människa som precis alla andra ibland gör misstag. Jag är en människa med alla dessa problem som försöker få saker bra. Säg aldrig, aldrig för när du minst anar det har du blivit den människan med problem du aldrig trodde att du kunde få. 

ventilerar...

Jag önskar att folk kunde se mig istället för att bara se det som är problemet. De är det enda som räknas just nu och det som får störst uppmärksamhet och tid, inte jag. Utan problemet. Det är inte många som frågar hur det är med mig, utan de frågar hur det är med problemet. Det är skillnad, en stor skillnad mellan dessa frågor. Det är ofta folk pratar runt mig istället för rakt till mig, vilket får mig att känna ensamhet i detta. Jag är ensam och jag gör ett helvete för alla runtom mig då de måste umgås med mig. Det är sällan folk lyssnar på vad jag tycker och tänker, de flesta bara öser på hur jag ska och måste göra för att bli bra från allt och tänker inte på att jag fortfarande är en vanlig människa bakom ett problem. Jag syns inte bakom problemet, där slår ensamheten till igen. Bara för att det där problemet står ivägen så behöver man fortfarande stödet, glädjen, kärleken och tilliten. 
 
Jag vet att det inte är lätt för de människor som är runtom mig att försöka hjälpa mig, verkligen inte. Jag vet att ni bara vill mitt bästa, och det älskar jag er för. Jag är tacksam för att jag har de vänner som finns där för mig när jag behöver dem. Det finns de som är helt sjukt underbara och hjälper mig så himla mycket igenom allt detta, ni betyder guld. Ni förstår och ser saken på ett helt annat sätt. Det betyder så himla mycket då det är just det jag behöver. Någon som kan förstå saken ur mitt perspektiv och inte bara rakt utifrån. Så då är jag tacksam för att jag har just er. Man behöver heller inte förstå för att hjälpa mig, utan för mig räcker det bara för mig att veta att jag har människor runtom mig som bryr sig om mig. Så alla i min omgivning hjälper mig på ett eller annat sätt och jag är så glad att just ni, i min omgivning är så bra som ni är. 
 
Helvetet jag gör för min omgivning är inte meningen, det sista jag vill är att någon ska drabbas på ett negativt sätt bara på grund av mig. 
 
 
 
 

Att bli behandlat som ett skört glas...

Blev ett litet men mer personligt inlägg... Jag är inte utan någon typ av uppmärksamhet, absolut inte. Just needed to clear my head. 
 
Att ha nästintill ständig övervakning vareviga dag är något jag fått stått ut med de senaste 5 månaderna. Jag blir behandlad som om jag vore ett glas som vid ett ynka litet fall skulle gå sönder. Jag skulle bryta ben eller få svåra skador. Att gå från att bli behandlad som en "normal" människa till att ha en ständig övervakning på allt jag gör är något som förändrat mitt liv himla mycket. Från en dag till den andra så var allt förändrat. 
 
Det jobbiga med att andra har en sådan här koll är att varje litet fel jag gör och varje litet felsteg jag tar så syns det. Det blir noterat och jag får sedan leva upp till skiten. Det tar så mycket emot när man står där och inser hur alla i ens omgivning kommer bli så himla besviken på mig. Bara för det där lilla felsteget. 
 
Men trots alla tankar som cirkulerar runt i huvudet idag så måste jag säga att utan er bevakning och utan alla kontroller så hade jag vart på botten. Jag börjar inse att detta skulle jag aldrig klara av själv. Det ni gör räddar mig från ännu mera helvete och det är jag så glad för. Hur mycket man än dras tillbaka så ska man fortsätta gå framåt. Eller hur? 

RSS 2.0