ewejansson

Det hela började för flera år sedan. Jag lät mig bli påverkad av mina vänner (väldigt, väldigt långt tillbaka i tiden), tidningar och olika slags hemsidor. Det är något jag än idag skäms över och väljer då att inte prata om det än. Men mitt steg till tillfriskningen är något jag tänkte berätta om. 

 

För lite mer än ett år sedan så valde jag själv att ropa på hjälp. Tankar, ångest och tvångsbehoven blev allt mer och mer och jag kände själv att något inte stod helt rätt till. Det jag var besatt av då var kontroll. Kontroll, kontroll, kontroll var det som cirkulerade i mitt huvud och jag fick mer och mer tvångstankar. Träna, träningscheman och kontrollerat matintag och det värsta var att allt blev bara värre och värre. Jag skulle väga mig, jag skulle träna, jag skulle springa och skulle göra allt om och om igen för "hon" i mitt huvud blev aldrig nöjd. Allt bara gick runt. Hon blev liksom aldrig nöjd och allt blev bara värre och värre. Detta är något jag idag kan sitta och peka ut att hon i huvudet sa åt mig att göra dessa saker. Men det värsta av allt att i den perioden så trodde jag att detta beteendet var normalt. 

 

Jag trodde mitt beteende var normalt. Hon intalade mig att det var normalt. Men jag hade tröttnat på att väga mig, att se vågen gav mig ångest, att veta vad mina rutiner var gav mig ångest, att vakna på morgonen, att gå och lägga mig och att bara ta mig till skolan gav mig ångest. Så jag stannade upp och ropade på hjälp. Jag ville inte se vågen längre. Det enda jag ville komma ifrån var kontrollen över vikten och kroppen, samtidigt som jag var livrädd för vad som skulle komma efter jag berättat att jag ville ha hjälp. Att jag inte längre kunde kontrollera vikten om vågen togs bort, vilka komplikationer det skulle bli med alla möten, främst att berätta för mina vänner är det som tar emot mest och det är fler än idag som inte vet om vad som händer. Det är givetvis inget menat mot dem. Det jag också inte visste är ju ändå att jag inte trodde det var så allvarligt som det verkligen var. 

 

Men jag tog mig iallafall i kragen, berättade för mamma som flera gånger vart på mig under åren och trott att jag haft det jobbigt med maten som jag då nekade för jag inget bättre visste. Efter jag pratat med mamma så drog allt igång och det gick så himla snabbt. Jag fick ta prover, gå på möten, vara hemma ifrån skolan, inte rida hästen och allt blev bara en svacka under ett bra tag. 

 

Jag är så glad att jag hade hjälp av min farmor som stöttade mig när jag var hemma, min fina Evelina som red min häst och alla mina vänner och familj som stöttade mig til tusen.

 

Det viktigaste är att om du känner på dig, eller om du känner på dig att din vän/ familjemdelem eller någon annan att de har något problem med maten är att prata om det. Det är pinsamt, men fasiken mycket bättre än att hålla tyst om det. Att vara tyst om något som är såhär allvarligt är det dummaste man kan göra mot sig själv. Att väga sig är inget normalt beteende, att alltid vilja ha kontroll, styra över sin kropp och kompensera är inget normalt beteende. Så fort du märker att inget riktigt stämmer så måste du våga prata om det. Man behöver inte vara nära döden för att ha en ätstörning eller liknande, för allt går så himla fort. Du är jätteviktig och så himla värdefull för denna jord. Behandla dig själv som du behandlar dina närmsta vänner. För utan dig så skulle du inte kunna överleva med de personer du tycker om mest. Så ge dig en klapp på axeln och våga prata om saker. Du förtjänar att må bra!